Träffar vi kärleken en gång i livet?
Är det allt vi får?
Om den inte överlever har vi använt upp vårat då eller finns det extralivskort?
Ska vi sakna den resten av livet och ständigt bara nöja oss med näst bäst?
Hur fan fungerar livet egentligen?
Eller är det bara jag?
Igår såg vi filmen Best of me, vilken uppenbart har budskapet att ödet har en väg för oss och trots att vi inte vet det kommer vi att vandra den vägen.
Samtidigt såg jag budskapet om kärlek, en kärlek som var menad men som inte överlevde och en kvinna som nöjde sig med nästbäst.
Som hela livet gick med saknad.
Oavsett om livet var bra så fanns saknad.
Oavsett hur mycket kärlek hon hade i sitt liv från annat håll så fanns saknad..
Vad händer om alla förutsättningar för hopp försvinner?
Om det lilla hoppet är vad som får livet att vara mindre tungt och så rycks det bort?
Jag tror också att det finns en mening med allt som sker och att vi lugnt kan lita på att allt är väl.
Samtidigt undrar jag vad det var som någonsin fick mig att nöja mig med nästbäst när jag vet hur fantastiskt underbart det som är sant är, oavsett hur kort tid det varar eller hur hårt det slår i backen när det tar slut.
Jag har alltid trott på kärlek och älskar att älska med hela mitt hjärta och lite till...
den där filmen gjorde mig deprimerad och la en mörk och ful skugga över det jag tror på.
En mörk och ful skugga som jag i hjärtat kanske tror är sann.
Orka vara kluven
